Aleisa Ribalta: Poetens tystnad är också poesi (El silencio del poeta es también poesía)
Svarta vykort
I
Almanackan fullskriven, framtid okänd.
Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.
Snöfall i det blystilla havet. Skuggor
brottas på kajen.
II
Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.
Tomas Tranströmer
(Det vilda torget, 1983)
Poetens tystnad är också poesi
Språkintresserad, ordlekälskare, poesiberoende, är tre adjektiv som passar mig ganska bra. Vad händer när orden saknas, trots att de finns? Det är inte alla som accepterar och älskar tystnaden, men det finns en enorm skönhet i den. Jag är inte precis en ”tystnadsälskare”, men ibland har jag varit tvungen att vara helt tyst.
När jag kom till Sverige för några år sedan, hade jag bara två böcker med mig. Men den här gången visste jag att jag ville stanna, annars hade jag inte haft böckerna i väskan. För mig är böckerna i bokhyllan ett tecken på att man vill höra hemma någonstans. Ju fler böcker man köper i ett land, desto längre kommer man stanna där. Första gången jag åkte hemifrån Kuba for jag till Spanien. Då min tanke hela tiden var att återvända hem, tog jag inte med mig en enda bok. Eller, var det språket som gjorde att jag på något sätt kände mig skyddad? Jag kan inte förklara det. Förmodligen var det en kombination av språksäkerhet och ren rädsla att inte återvända till hemlandet. Hur som helst, under flera år kämpade jag emot frestelsen vid bokhandlarnas hyllor, och jag lovar att jag kämpade hårt, men till slut klarade jag inte av det. Känslorna drev mig att göra det igen; jag köpte böcker och började känna tillhörighet.
Att jag berättar om den här händelsen, är på grund av att jag kan inte hjälpa det. Jag är knäsvag för poesi! De två böckerna jag hade med mig var fina diktsamlingar, skrivna av Tomas Tranströmer och Lars Gustavsson, som jag råkade hitta på spanska i Barcelona. Då kände jag inte till någon svensk diktare, men den snälla försäljaren rekommenderade mig dem. Fast jag läste inte dem direkt, eller jag försökte, men det var alldeles för tidigt för att begripa budskapet. Ofattbara, även om de var skrivna på spanska!
Alldeles ”ny” i mitt nya land, hamnade jag på biblioteket. Jag frågade efter Tranströmer på ”svengelska” (en barnslig blandning av svenska och engelska). Svaret chockerade mig:
– Han kan inte prata. – sa en bibliotekarie till mig. Jag tyckte det var för sorgligt.
– Vad gör en poet utan ord?, – ville jag fråga, men det gjorde jag inte.
Hon kom omedelbart med svaret:
– Det är det talade språket som saknas, men han har ju ordet med sig.
– Jaså: Ändå, det måste vara hemskt!, tänkte jag inom mig.
Detta var dagen jag insåg att min andra utvandring var ännu mer sorglig för nu hade jag inte bara förlorat landet utan även språket. Min del av samtalet skedde bara i mitt huvud och på spanska, och på väg hem slog mig en sista tanke: ”Stackars honom, som inga ord har, precis som jag.” Jag försäkrar att jag gick därifrån fruktansvärt ledsen med mina ord som aldrig blev sagda.
Känslan väckte mitt intresse, så jag började läsa Tranströmers dikter. Två läsningar pågick samtidigt: jag började lära mig många svenska ord från boken som jag lånat på biblioteket, och ännu mera konstiga översatta ord som på spanska hade ännu mera okända betydelser som jag inte kunde hitta något sammanhang att placera dem i. Lexikonet var tyvärr inte till någon hjälp, det var en annan verklighet och en annan dimension som öppnade sig. Jag vet inte exakt när det hände, men plötsligt upplevde jag kraften av magin av metaforernas mästare. Jag tror att ögonblicket när jag reagerade, skedde när jag fick smaka på någonting obekant, något sött men ändå salt. Lakrits förstås! Det hade jag i min mun, medan mannen som skrivit det jag läste, hade skaldernas underbara mjöd som bara ett fåtal får dricka.
El silencio del poeta es también poesía
Aleisa Ribalta. (La Habana, 1971). Nacida en Cuba. Reside en Suecia desde 1998. Es poeta, traductora y coordinadora cultural. Ingeniera de profesión, se desempeña como docente de asignaturas técnicas y no directamente relacionadas con la literatura como: Diseño de Interfaces Gráficas, Diseño Web y Programación de Aplicaciones. Ha publicado Talud (Ekelecuá Ediciones, 2018), un primer poemario que apareció ese mismo año traducido al catalán en edición bilingüe Talús / Talud (bokeh, 2018). Tablero, su segundo poemario está en proceso de edición. Tiene en preparación el poemario Cuaderna, bao y regala.
Colabora asiduamente en revistas como Animal Sospechoso(España), Conexos(USA)y Verbo(des)nudo(Chile), con artículos y traducciones. También han aparecido publicados poemas suyos en Revista Humo(México), Le folie(Argentina), Mimeógrafo(México) Kokoro(España) y Nagari(USA). Ha participado en las antologías Poesía escrita por mujeres (Verbo(des)nudo, 2018) y Todas las mujeres (de fulanas y menganas) (Fundacionarte, 2018). Coordina La libélula Vaga, www.lalibelulavaga.com
Tomas Tranströmer. Poeta y psicólogo sueco nacido en Estocolmo en 1931. Desde muy joven alternó el ejercicio profesional con la labor poética, publicando su primer libro en 1954 bajo el título 17 poemas, por el cual fue reconocido como una de las figuras relevantes de las letras suecas.
Algunas de sus publicaciones de entonces, llevan los títulos de El cielo a medio hacer, 1962, Tañidos y Huellas, 1966, «Senderos, 1973, La Plaza salvaje, 1983 y «Para vivos y muertos» 1989. A pesar de que en 1990 sufrió un ataque de apoplejía que le dejó serias limitaciones en el lenguaje y los movimientos, continuó escribiendo con gran éxito obras como Visión de la memoria, 1993, Góndola fúnebre, 1996, Haikus y otros poemas, 2001 y El gran enigma, 2004.
Ha ganado los premios Bonnier de Poesía, el Premio Neustadt de Literatura, el premio Oevralids, el Petrach de Alemania, el galardón sueco del Foro Internacional de la Poesía, y en 2011 el premio Nobel de Literatura.