Werner Aspenström: juntos amamos el árbol

Kärleken och döden

Det sker. Skogen låter det ske.
Löv gulnar och lossnar.
Det är så. De virvlar bort.
Vi virvlar bort. Det är så.
Jag kan inte ändra det.
Stenbockens språng från avsats
till avsats – det sista,
felavvägda, vem ingriper?
Aldrig hörde jag skogen återkräva
sina gula löv. De virvlar bort.
Det är så.
Begär något jag kan ge dig: kyssar,
en ny vinterkappa, lögnlöshet.
Begär lögnlöshet.
Den som viskar i ditt bortvända öra
är inte Gud
utan din gamla teddybjörn,
det är minnet av mormor och evigheten
under en humlesurrande lind.
Det som dag och natt förföljer mig
är inte demonerna
utan den vanligaste döden: min egen.
Om oss två skall ingen Euripides
författa ett sorgespel.
Ofullkomlig var vår kärlek,
men bortvirvlande
skall vi ännu gripa efter varandra.
Blad faller till marken.
Det som för några är en vacker stig
är för andra en blodstörtning.
På det röda täcket sätter hjorten
sin klöv och haren sin tass.
Tillsammans älskade vi trädet,
men trädet låter oss leva,
låter oss dö. Det är så.
Jag kan inte ändra det.
Det är så.




El amor y la muerte

Sucede. El bosque lo deja suceder.
Las hojas amarillean y se descomponen.
Es así. Se arremolinan.
Nos arremolinamos. Es así.
No lo puedo cambiar.
En el salto de la cabra desde el canto
al abismo – el último,
desequilibrado, ¿quién interviene?
Nunca escuché al bosque requerir de vuelta
sus hojas amarillas. Se van y ya está.
Es así.
¿Me pide alguien que te dé: besos,
una nueva capa de invierno, sinceridad?
Se pide sinceridad.
Eso que susurra en tu despreocupada oreja
no es Dios
sino tu viejo oso de peluche,
la memoria de la abuela y la eternidad
bajo el zumbido ululante del tilo.
Lo que te persigue día y noche
no son los demonios
sino la más común de las muertes: la mía.
Sobre nosotros no escribirá Euripides
una triste puesta en escena.
Imperfecto fue nuestro amor
pero girando todavía
nos agarraremos el uno al otro.
Las hojas caen al suelo.
Lo que para algunos es un hermoso camino
para otros es un coágulo de sangre.
Sobre la manta roja pone el venado su casco
y la liebre su pata.
Juntos amamos el árbol,
pero el árbol nos deja vivir,
nos deja también morir. Es así.
No puedo cambiarlo.
Es así.




(Traducción del sueco al castellano de Aleisa Ribalta Guzmán)


Werner Aspenström föddes 1918 i Norrbärke i södra Dalarna och avled i januari 1997. Han tillhörde den svenska litteraturens 40-talsgeneration och blev under 80-talet en av våra mest lästa lyriker. Efter studier på universitetet blev Werner Aspenström medlem av redaktionen för tidskriften 40-tal. Han debuterade 25 år gammal 1943, men fick sitt genombrott som lyriker först med diktsamlingen Skriket och tystnaden 1946.

Han blev med åren rikligt belönad för sitt författarskap, bland annat med Bellmanspriset 1959 och 1980, De Nios pris 1967, Litteraturfrämjandets stora pris 1969, Carl Emil Englund-priset 1984. Han utnämndes till fil. hedersdr i Stockholm 1976 och blev ledamot av Svenska Akademien 1980. Han var emellertid en av dem som ställde sin stol till förfogande i samband med Salman Rushdiekoflikten 1989. Han har publicerat ett tjugotal diktsamlingar, flera prosaböcker och även skrivit dramatik.

Werner Aspenström nació en 1918 en Norrbärke en el sur de Dalarna y murió en 1997. Es miembro de la generación del 40 y fue en los 80 uno de los poetas más leídos. Después de sus estudios universitarios Werner Aspenström pasó a ser miembro del periódico 40-tal. Debutó a los 25 años en 1943, pero alcanzó el éxito como poeta con su poemario Skriket och tystnaden (El grito y el silencio) en 1946.

Fue multipremiado, entre los premios concedidos están el Bellmanspriset 1959 y 1980, el De Nios en 1967, Litteraturfrämjandet en 1969 y Carl Emil Englund en1984. Fue nombrado Doctor Honoris causa en Estocolmo en 1976 y fue miembro de la Academia Sueca desde 1980. Fue uno de los que entró en el debate acádemico en el conflicto de Salman Rushdie en 1989. Ha publicado más de veinte poemarios, varios libros de narrativa varia y algunas piezas teatrales.