Louise Halvardsson: pintar el mundo entero durante tus horas extras

 

NO HEMOS TERMINADO LA UNA CON LA OTRA
– poemas de la abuela

 

På gravstenen är du Makan Maj-Britt.
Jag träffade aldrig dig som maka
morfar låg redan i jorden när jag föddes.
Du var änkan längre än du var makan,
modern längre än du var både makan och änkan
och i 27 år var du min mormor.
På kyrkogården är det stjärnklart
dina fingrar sticker upp ur marken.
Jag tar skeletthanden, borstar av jorden
kramar försiktigt så benen inte går sönder.
Handen kramar tillbaka och jag känner
att där inne i benen finns också flickan
som växte upp med åtta bröder
och flyttade från gård till gård.

 

En la lápida eres Makan Maj-Britt.
Nunca te conocí como cónyuge
el abuelo ya estaba bajo tierra cuando yo nací.
Fuiste viuda más tiempo del que fuiste esposa,
madre más tiempo del que fuiste esposa y viuda.
y durante 27 años fuiste mi abuela.
En el cementerio hoy hay cielo estrellado
tus dedos sobresalen de la tierra.
Tomo la mano esquelética, le sacudo la tierra
apretando suavemente para no romper los huesos.
La mano vuelve a apretarme de vuelta y siento
que dentro de esos huesos también está la niña
que creció con ocho hermanos
y se mudó de granja en granja.

 

Ditt gula radhus med gräsplätt
blev vårt dagis och fritids
och du vår enda fröken.
Du hade gått i hushållsskola
och lärt av din mor att laga
kött, sås och potatis;
hål, sås och potatis.
Jag och min bror var de enda barnbarnen
glädjen du hade kvar bakom teglet.
Ditt rödrandiga förkläde en sköld
mot våra saftkladdiga fingrar.

 

Tu casa pintada de amarillo con su césped
se convirtió en jardín de infancia y lugar de recreo
y tú eras nuestra única maestra.
Habías ido a la escuela de economía doméstica
y aprendiste de tu madre a cocinar
carne, salsa y patatas;
nada, salsa y patatas.
Mi hermano y yo éramos los únicos nietos.
la alegría que te quedaba detrás de tanto muro.
Tu delantal de rayas rojas fue tu escudo
contra nuestros dedos empapados de jugo.

 

Vi rymde från dig en gång, min bror och jag.
Två barn på en trehjuling på väg mot världen
på andra sidan järnvägen.
Där fanns en lekplats med större klätterställningar,
högre barn och gulare tussilagosolar.
Vi fyllde fickorna med vuxendrömmar,
skalbaggar och vind.
Vi trampade vidare till vägs ände
där din väninna bodde.
Hon ringde och skvallrade om vårt äventyr.
Vi tömde fickorna över ditt köksbord.
Du ställde vinden i vatten,
slängde vuxendrömmarna i komposten
och kraxade fram: ”Det blir skalbaggar till efterrätt.”

 

Una vez te nos escapamos, mi hermano y yo.
Dos niños en un triciclo rumbo al mundo
al otro lado de la línea del ferrocarril.
Había un parque infantil con aparatos para trepar,
niños más altos y soles amarillos de tusilago.
Nos llenamos los bolsillos de sueños adultos,
escarabajos y viento.
Pedaleamos hasta el final de la carretera
donde vivía tu amiga.
Ella llamó y te contó nuestra aventura.
Vaciamos los bolsillos sobre la mesa de tu cocina.
Pusiste el viento en remojo,
tiraste los sueños adultos a la basura.
y gritaste: «Habrá escarabajos de postre».

 

Dagarna då mamma blev sen
tog du med oss till städjobbet på Centralskolan
föste in oss i bildsalen
gav oss vita pappersark och tjocka färgkritor.
Du led när du såg sorgkanterna på golvlisterna
kunde inte låta bli att krypa ner och torka.
Vi hann måla hela världen under din övertid.
Om vi var snälla fick vi följa med till biologisalen
ta skelettet i hand, niga och bocka
framför den uppstoppade ugglan.
Du berättade om eleverna som dröjde kvar i korridorerna
killen med fjädrar i örsnibbarna, han som spelade i band
och hade en pappa som hängt sig.

 

Los días en que mamá llegaba tarde
nos llevabas contigo a limpiar a la Escuela Central.
nos dejabas en el aula de pintura
nos dabas pliegos de papel y lápices de colores.
Sufrías cuando veías los sucios rodapiés
no podías resistirte, te agachabas a restregarlos.
Conseguimos pintar el mundo entero durante tus horas extra.
Si nos portábamos bien, podíamos ir a la sala de biología.
darle la mano al esqueleto, hacer reverencias
frente al búho disecado.
Nos hablabas de los alumnos que merodeaban por los pasillos
aquel con plumas en los lóbulos de las orejas, el que tocaba en la banda.
y tenía un padre que se ahorcó.

 

(Ur VI ÄR INTE KLARA MED VARANDRA – mormordikter, översättning till spanska: Aleisa Ribalta)

 

Louise Halvardsson, född 1982 i Nässjö, är bosatt i Göteborg och verksam som poet, scenkonstnär och författare. Hon debuterade 2007 med ung vuxen-romanen Punkindustriell hårdrockare med attityd som vann Författarförbundets debutantpris Slangbellan. Hennes mormor, Maj-Britt Gunnarsson (1929–2009), ville att hon skulle skriva ”något fint”. Vi är inte klara med varandra – mormordikter, är ett försök.

 

Louise Halvardsson, nacida en Nässjö en 1982, vive en Gotemburgo y es poeta, artista teatral y escritora. Debutó en 2007 con la novela juvenil Punkindustriell hårdrockare med attityd, que ganó el premio Slangbellan de la Unión Sueca de Escritores. Su abuela, Maj-Britt Gunnarsson (1929-2009), quería que escribiera «algo bonito». Vi är inte klar med varandra – mormordikter, es un intento.