Beng O Björklund: el conde vende la sangre de los siervos
Tåget
Del 1
Det är hästarna som drar tåget.
Flickan stod på perrongen,
hon som eldade med romsk hunger
och en kropp vinden vägrar mätta,
hennes tystnad är en piska
som viner runt vagnarna.
Ute på Pustan doftar det
honung och raps
när tåget stångar sig fram
mot kvällens heta panna
just innan ljuset böjer sig
för historiens glömda.
Hundkex och lupiner
gror i resenärernas väskor,
i mina fickor spricker ett samvete
och barn leker där med mörkret
i sina små händer.
Ungerska vykort faller
som syraregn eller
förträngda bilder ur böcker
som brändes en dag
för länge sedan.
Begränsningen består alltid
av brinnande cirklar
trädda på
varandra
som
ryska dockor.
På den översta bädden
spelar prästerna ut
sitt slippa gå i fängelse kort.
Det saknas en kudde
när tåget saktar ner
och vi vaknar med våra pass.
Morgonen ligger
som en nyrensad forell
och blänker.
Byarna blinkar till
med hus som rappades en gång
av fallfärdiga fångar.
Den ryska björnen dansar inte.
Del 2
Tullpolisen har vägrats
ytterligare anslag.
Det blir inga pannlampor
att lysa under sängarna med.
Den restriktiva normen
ruvar på ett ryskt ägg.
För en stund sedan
fann jag nya kupéer
i en vagn ingen varit i.
Där fanns ett kontor
med en sekreterare.
Hon bad mig vänta
på min tur.
Det var igår,
idag har jag en annan biljett
och ett fönster
med en utsikt som kantrat.
Byarna blir allt fler,
hela tiden dyker det upp
nya vagnar
med nya sekreterare
som ber mig vänta.
Biljetternas utformning
förblir ett mysterium.
Klockorna rinner
som äggulor
och prästerna i överslafen
har börjat mässa.
Tågstationer blir till kyrkogårdar,
blir broar långt ner i marken
där de döda förgäves letar
efter sekreterare
i jakten på nya biljetter.
Träden längs med spåren
ger hela tiden ut
nya upplagor av olästa böcker.
Oskrivna dikter lyfter
som vilda änder
ur stillastående vatten.
Jag tar på mig hatten.
Då vet jag att konduktören
inte vågar ansätta mig
för förlusten av kartan
med bara piskrapp
att gå efter.
Det är en ny tid
och allt är till salu.
Greven omsätter de livegnas blod
i ett spel
bara de kan förlora.
Det var så det började,
slutet alltså.
El tren
I
Son los caballos los que tiran del tren.
La niña está sentada en el andén,
con su hambre gitano enciende el fuego
y un cuerpo que el viento se niega a medir,
su silencio es un látigo
susurrando entre los vagones.
En las afueras de Pustan huele
a colza y miel
mientras el tren avanza
contra la frente caliente de la tarde
antes de que la luz se doblegue
por los olvidados de la historia.
Cicuta y lupinos
se cuelan en las maletas de los viajeros,
en mis bolsillos se deshace una conciencia
y los niños juegan allí con la oscuridad
entre sus manos pequeñas.
Diluvio de postales húngaras
cual lluvia ácida o esas
imágenes censuradas en los libros
que un día quemaron
hace ya tanto tiempo.
La necesidad siempre se presenta
dentro de círculos ardientes
que encajan
unos dentro de otros
como
matrioskas.
En la litera superior
los sacerdotes se juegan
su liberación o entrada a la cárcel.
Falta una almohada
cuando entra amainando el tren
y despertamos con nuestros pasaportes.
La mañana descansa
como una trucha recién escamada
y a destellos.
Parpadean las aldeas
sus casas una vez derribadas
y sus prisioneros caídos.
El oso ruso no baila.
II
La policía de aduanas ha rechazado
darnos facilidades.
No tendremos faroles
para alumbrar bajo las camas.
La norma restrictiva
se incuba en un huevo ruso.
Hace un momento
descubrí nuevos compartimentos
en un vagón en el que nadie ha estado.
Había una oficina allí
con una secretaria
que pidió que esperara
mi turno.
Eso fue ayer,
hoy tengo otro boleto
y una ventana
con una vista como inclinada.
Aparecen cada vez más aldeas,
sigo encontrando
vagones nuevos
con nuevas secretarias
que piden que espere.
El diseño de los boletos
sigue siendo un misterio.
Los relojes se derriten
como yemas de huevo
y los sacerdotes en la litera
han comenzado la misa.
Las estaciones de tren se tornan cementerios,
puentes alargándose hacia el suelo
los muertos vagan en vano
en busca de una secretaria
a la caza de nuevos boletos.
Los árboles cercanos al andén
imprimen todo el tiempo
nuevas ediciones de libros no leídos.
Vuelan poemas no escritos
como patos salvajes
desde el agua estancada.
Me pongo el sombrero.
Presiento que el conductor
no se atreve a reñirme
por la pérdida del mapa
bastaría un solo latigazo
por no obedecer.
Es una nueva era
y todo está a la venta.
El conde vende la sangre de los siervos
en un juego que
solo ellos pueden perder.
Así empezó todo,
el final, ya saben.
Slottet
Jag såg nog när du tog
härskarringen
från den fattiges finger
och knöt din näve
mot den röda månen.
Det var strax före midnatt
och gatorna låg som
kuvade boaormar
runt din smala hals.
Ditt första dekret
handlade om
att bygga ett slott
utan fönster.
Sedan följde en tid
av trasig väntan.
Du lät fängsla alla
som trodde på fåglar
och du dämde upp ozonskiktet
för att kunna driva
dina oliktänkande till vansinne
och tröstlös natt.
Nu hör jag bara
dina malande maskiner
om nätterna.
Ett gult spökljus
pumpas hela tiden
in i alla rum.
Du räknar alla bilar
som faller över kanten
och för noga in siffrorna
i rätt kolumn.
Du pressar tungor
som du sedan väger.
Du väser i mässhakarna
och välter alla söndagar
över ända.
En morgon drog du ner ljuset
som en rullgardin
och gatorna fylldes med råttor
och tidlösa kalkyler
på en brinnande abakus.
El castillo
Probablemente vi cuando tomaste
el anillo de la corona real
del dedo de los pobres
y alzaste apretado el puño
hacia la luna roja.
Era justo antes de la medianoche.
y las calles yacían como
boas enroscadas
alrededor de tu cuello fino.
Tu primer decreto
consistía en
construir un castillo
sin ventanas
Después vino un tiempo
de espera rota.
Encarcelaste a todos
los que creían en los pájaros
y acotaste la capa de ozono
para poder conducir
los disedentes a la locura
y noches sin consuelo.
Ahora solo escucho
el traqueteo de las máquinas
por la noche.
Una luz fantasma amarillenta
es bombeada todo el tiempo
en todas las habitaciones.
Cuentas todos los autos
que caen por el barranco
agregas cuidadosamente las cifras
en la columna correcta.
Presionas lenguas
que luego pesas.
Cuelgas sus trajes en los ganchos
y vuelves todos los domingos
al revés.
Una mañana apagaste la luz
como quien cierra una persiana
y las calles estaban llenas de ratas
y de cálculos sin tiempo
en un ábaco ardiente.
En dag
När dagen släckte ner
sina dova ambitioner, vatten
för ett uttorkat piano,
då var jag där. Det grå ljuset
var som en efterlängtad vän,
regnet som skulle falla
fyllde mig med förväntan.
Trädgården stod alldeles stilla,
fåglarna var tysta. När gardinen
rörde sig följde dagen med.
En längtan efter sorg
lade sig som en moders famn
runt mina tysta ord.
En dag att minnas är en dag
som alla andra, fylld av
allt det som fyller alla andra dagar.
Un día
Cuando el día desistió
de sus sordas ambiciones, el agua
para un deshidratado piano,
yo estuve allí. La luz grisácea
era como un amigo muy esperado,
la lluvia que luego caería
colmó mis expectativas.
El jardín permanecía tranquilo,
las aves calladas. Cuando la cortina
se movió el día le siguió.
Una nostalgia del dolor
se recostó como el pecho de una madre
sobre mis palabras mudas.
Un día para recordar es un día
como los demás, lleno de
todo lo que llena los demás días.
(Traducción de Aleisa Ribalta Guzmán con ayuda del autor)
Bengt O Björklund. (Stockholm, 1949). Konstnär, journalist, fotograf, musiker, författare och poet. År 1968 hamnade han i fängelse i Istanbul tillsammans med ett gäng internationella konstnärer, poeter och musiker. Under större delen av 80-talet var Bengt bosatt i Brasilien där han bland annat turnerade med andra musiker. Sedan tidiga 90-talet har han jobbat som journalist på olika tidningar. 2003 gjorde han en interaktiv utställning på Athello Soul Art Gallery i Stockholm. 2009 kom ut Jag missade Woodstock (Podium), första delen av hans självbiografi på vers som han börjat skriva på 1998. 2013 kom andra delen av hans självbiografi i diktform, Vi drömde om en cirkus (Fel förlag). Har gett ut tidigare med Det genombrutna fönstret, Inferi 1975, Nådsökarna, Inferi 1978, Singing in my chains like the Sea, Iconau förlag, 2015, bland annat. Bengt har också uppträtt med sina texter på olika platser runt om i landet och andra länder, som Wales, Egypten, Rumänien, Argentina och USA. Totalt har han utgivna 5 diktsamlingar på svenska och 5 på engelska.
Bengt O Björklund. (Estocolmo, 1949). Artista plástico, periodista, fotógrafo, músico, escritor y poeta. En 1968, terminó en prisión en Estambul con un grupo de artistas, poetas y músicos internacionales. Durante la mayor parte de los años 80, Bengt vivió en Brasil, donde estuvo de gira con otros músicos. Desde principios de los 90, ha trabajado como periodista para varios periódicos. En 2003 realizó una exposición interactiva en la Galería de Arte Athello Soul de Estocolmo. Salió en 2009 Missing Woodstock (Podium), la primera parte de su autobiografía en verso que comenzó a escribir en 1998. En 2013 llegó la segunda parte de su autobiografía en forma poética, Vi drömde en circus (Fel förlag). Ha publicado anteriormente con Det genombrutna fönster, Inferi 1975, Nådsökarna, Inferi 1978, Singing in my chains like the Sea, editorial Iconau, 2015, entre otros. Bengt también ha actuado con sus letras en varios lugares del país y otros países, más recientemente estuvo en Gales.