Por Aleisa Ribalta

(La crónica del último día de Poesifest 2019 o la historia de un sombrero que se fue a bolina una vez más)

El día anterior habíamos estado en Fokus en la Biblioteca de Jönköping, los poetas leyeron, conquistaron al público con palabras y tambores, risas y reflexiones. Todo tan bonito… el invitado de honor, Lasse Söderberg leyó un poema suyo sobre un poeta que tenía un sombrero que podía hablar. Que el poema despertaría el ánima de un sombrero juguetón nadie pudo suponerlo.

Esta es la crónica de una verdadera fiesta donde la poesía fue protagonista, de cuatro intensos días de variadas impresiones, poetas de todo el mundo leyendo en distintos idiomas, la amistad tejiendo sus hilos, todos tan cercanos y el sol brillaba y la gente estaba feliz, completamente «líricos» de felicidad pueden ponerse a veces los poetas.

Sucedía que la gente hablaba y hablaba sin darse cuenta de que el tiempo pasaba. Así fue el último día, cuando después de desayunar, recoger la habitación, y de empaquetar rápido unas maletas muy pesadas llegó la hora de decirnos adiós. Allí estábamos todos, hablábamos, reíamos, bebíamos té (y algo mucho más fuerte) y la pasábamos bomba. Algunos tenían billetes de bus y otros de tren, pero todos se van tan temprano!. Como vivo siempre bajo stress quise que todos viajaran antes que yo para así para así poder tener cierto control del tiempo, ¡si es que alguna vez lo he tenido!

En un sofá grande estábamos todos, uno a uno iban abrazándose una y otra vez, agradeciendo por esos días, intercambiando teléfonos y direcciones. Algunos decían adiós más de una vez, todos estábamos como en una burbuja. Como era la última en partir, podía disfrutar de ese espectáculo. De repente Gabriela Eftimie le dijo a Ángela García: «¡Oh, nuestro tren se acaba de ir!». Lasse exclamó: «¡Pero, cómo es posible esto!», ¡el gran surrealista! No hubo nada que hacer, al mirar los billetes nos dimos cuenta de que el tren había salido hacía veinte minutos. Lo más sensato era ir a la estación y hablar con el conductor, tratar de negociar una solución.

En el mismo sofá estaba yo un poco preocupada cuando llegó Assia Giribila con su esposo Philipe. «¿Qué pasa, Mon Cherie? Se te nota abrumada». Les conté que tres poetas habían perdido su tren y entonces ella también se preocupó. «¡Cé compliqué! » dijo Philipe, esto era lo único que el buen hombre podía decir y que lo entendieran todos. Después oímos la voz de la recepcionista: «Todo se resolverá», la expresión es muy sueca, nadie dice cómo, pero se resuelve. Un poco dudosos si fue la recepcionista esta vez la que dijo: Dentro de poco sonarán otra vez la campana anunciando nueva congregación 1, pero Lasse ya se había ido.

Tomaron las maletas y se fueron, ”A revoir, Madame”, así que me volví a quedar allí con Ingeli Aalto que había venido a saludarme. Alguien susurró: Un nómada con destino incierto 2, pero nadie más que yo y ella estaba allí. Ingeli y yo charlamos un rato hasta que ella también se fue a casa y entonces tomé mis maletas y me fui a la estación. Dos horas después del tren perdido salía el mío. Tenía tiempo, tanto, que cuando llegué a la estación había un tren anterior a punto de salir y pregunté al conductor si podía viajar en él, a lo que respondió: ”sí, una que llega antes y estos que llegan tarde, ¡váyanse todos aquí!». Allí dentro veo de nuevo a Ángela, Lasse y Gabriella que ahora viajan conmigo por pura coincidencia. Me dicen que hablarían con el próximo conductor en Nässjö. El tren regional permitía viajar sin problemas, veríamos el tren expreso, ¡había que arriesgarse!

En realidad, los que veníamos de Skåne no habíamos podido hablar mucho, pretendiendo dejar espacio para que los poetas que venían de lejos pudieran conocerse, así que eran una suerte esos contratiempos sucedidos.

En Nässjö nos sentamos en un largo pasillo dentro de la estación porque en el andén había mucho viento. Me pareció ver una sombra rara en un banco del andén pero nadie se dio cuenta de eso. Cuando salíamos a tomar el próximo tren vimos a Dominic Williams y a Colm Ó Ciarnáin que repentinos salían de un ascensor igual de contentos que siempre y que desaparecieron también enseguida. Oí unos versos susurrados: You can’t hold it, you can´t really keep or own that, it doesn’t belong you 3, pero ya Dominic había marchado.

El tan esperado tren llegó, solo teníamos una plaza, la mía en primera clase. Solo que uno va y se instala con sus amigos así como así en el vagón de primera. Gabriella, que es lista, dijo: ”Nos colamos en el vagón restaurante, ¿qué creen?, acto seguido nos topamos con la conductora: ”¡Sus billetes, por favor!»  Somos la pregunta desgarrada del tiempo 4, susurró alguien, la conductora soltó: ”¿Perdón?”, ”Nada, nosotros perdimos nuestro tren. Uno no puede correr cuando va con un señor, ¿comprende?, Lasse se hizo el viejo, ¡eso siempre funciona! ”Bueno, hagan el favor de esconder las maletas y sentarse todos aquí, ¿qué le vamos a hacer?» dijo la conductora que era buena gente. Nos sentamos, comíamos, un poco de té y chips, cuando se oyeron voces diluidas/ mezcladas con humo, abrazando a los soñadores 5, hasta que alguien dijo por los altavoces: Esta tierra no es mi tierra 6, Y pasan cosas, y tiempo 7, Todos los días han transcurrido ya 8. Reposa volante espera 9, en recuerdo de una buena caminata desde el otro lado del futuro 10. Caramba, esto no es lo que normalmente se dice por los altavoces de un tren, pero nadie parecía reaccionar. Nadie aunque la conductora y nosotros, los polizones de un tren rápido, ya empezábamos a preocuparnos. A una de las ventanas del vagón restaurante iba colgado un sombrero negro, totalmente vivo y riendo a carcajadas, demasiado sospechoso. Miró a Lasse y le dijo: El poeta y su amigo iban siempre juntos 11, Cuando el sol trae / un viento inesperado como un rugido 12, yo envío palabras a lo inescrutable desde una ventana 13.

Necesitamos solo un segundo para entender quién estaba detrás de lo acontecido, todas esas extrañas coincidencias; El sombrero de Pessoa estuvo siempre con nosotros, jugueteando en nombre de la poesía. El viento rugió más fuerte que nunca cuando el sombrero solo desapareció junto a los demás hologramas 14.

________________________________________

1 Lasse Söderberg, Lasarus i Mexiko

2 Assia Gibirila, Påtvingad färd

3 Dominic Williams, improvisation

4 Lindantonella Solano

5 Inghilda Tapio

6 Juan Cameron, Detta land är inte mitt land

7 Leonardo Rossiello, Det är för mycket vandring och tid

8 Siham Jabbar, Mina synder

9 Aleisa Ribalta Guzman, Cuban Zen

10 Ulf Eriksson, Paraplyet och jag

11 Dominic Williams, Herr Jones

12 Ron Riddell, När solen skiner

13 Jöran Linder

14 Gabriella Eftemie, björkstaden





Hatten av för Poesifestivalen!

Av Aleisa Ribalta Guzman

(Krönika om Poesifest 2019 avslutning och sist men inte minst, hatten som flög iväg, igen!)

Dagen innan hade vi varit på Fokus i Jönköpings stadsbibliotek, alla poeter läste sina dikter, lockade publiken med ord och trummor, skratt och tänkande. Allt var så givande… hedersgästen, Lasse Söderberg, läste en dikt om en poet som hade en hatt som kunde tala. Att dikten kunde väcka den busiga hatten igen visste ingen…

Det här är krönikan om en riktig fest där poesin hyllades, fyra intensiva dagar av många goda upplevelser, poeter från hela världen läste på olika språk, vänskapen vävdes in i det hela, alla var nära varandra och solen sken och folk var glada, ja, helt ”lyriska” av glädje kan poeter vara.

Ibland kunde man prata med andra utan att märka att tiden gick. Så hände det den sista dagen, när efter frukost, städning, och snabb packning av tunga väskor det var dags att säga hejdå. Där satt alla och pratade och skrattade och drack te (och lite annat) och hade mysigt. Vissa hade köpt biljetter för att resa med buss eller med tåg, men ack så tidigt!, tänkte jag. Jag är alltid stressad så jag ville att alla skulle åka före mig så jag hade lite kontroll på tiden, om jag nånsin haft det!

I den stora soffan satt alla, en efter en skulle de krama om och om igen, tacka för fina dagar, skriva adresser och telefonnummer. Vissa sa adjö mer än en gång, man är så inne i sin bubbla. Jag var sist, jag kunde njuta av att se allt. Plötsligt sade poeten Gabriella Eftimie till Ángela García: ”Åh, vårt tåg har redan gått!” Och Lasse undrade: ”Hur kan detta var möjligt?”, surrealisten himself!. Biljetterna kom fram och det var ingenting att göra, de hade läst lite snett på tiderna så tåget hade åkt för tjugo minuter sen. Det var inget annat att göra än att rusa iväg och försöka prata med en konduktör och förhandla fram en lösning.

I samma soffa satt jag lite oroligt när Assia Gibirila och hennes man Philipe kom. De frågade: ”Vad är det, Mon Cherie?, du ser lite bekymrad ut”. Jag sade att tre poeter hade missat sitt tåg och då blev det oro igen för alla. ”¡Cé compliqué!” sade hennes man Philipe en gång till, detta var det enda han kunde säja som alla kunde förstå! Men sen kom det svenska uttrycket från receptionisten: ”Allt löser sig”, ingen vet hur, men det stämmer alltid. Man blir osäker nu om det var receptionisten som viskade: Snart klämtar klockan till förnyad samling 1, Lasse hade ju redan gått. 

De tog sina väskor och åkte hem, ”A revoir, Madame”, så nu satt jag på soffan med Ingeli Aalto som kom för att säja hej igen. Någon viskade: En vandrare med osäkert öde 2, men ingen mer än hon och jag var där. Ingeli och jag pratade en stund tills hon också gick hem och då tog jag alla väskor och gav mig av till stationen. Två timmar efter det missade tåget skulle mitt tåg gå. Jag hade gott om tid, så mycket att när jag kom till stationen stod ett tidigare tåg inne och var nästan på väg. Jag hoppade in och frågade konduktören om jag fick åka med och då sade han: ”ja, du kom tidigare, de här kom senare, åk alla!”. Där ser jag igen Ángela, Lasse och Gabriella som nu åker med mig helt oplanerat. De sade att de skulle prata med nästa konduktör i Nässjö så att de kunde komma vidare till Malmö. Det regionala tåget var det inga problem med men SJ-snabbtåg, åh, vi chansade!

Egentligen, hade vi som kom från Skåne inte pratat så mycket med varandra under festivalen. Vi ville lämna plats till de andra poeterna som kom från fjärran länder att umgås, så det var tacksamt och bra att det blev förseningar nu.

I Nässjö satt vi och pratade en halvtimme inne i korridoren för det blåste alldeles för mycket på perrongen. Men där fanns en konstig skugga på bänken, ingen märkte det. Vi skulle gå ut för att ta nästa tåg när Dominic Williams och Colm Ó Ciarnáin plötsligt dök upp ur hissen lika glada som vanligt och bara försvann igen. Jag hörde viskande verser: You can’t hold it, you can´t really keep or own that, it doesn’t belong you 3, men Dominic var inte längre där.

Det efterlängtade tåget kom, vi hade bara en plats; min i första klass. Där kan man inte komma och sitta med sina kompisar bara sådär. Gabriella var smart, ”Vi hoppar in i restaurangvagnen, vad sägs?”, direkt träffade vi konduktören, ”Biljetter, tack!”. Vi är tidens trasiga fråga 4, viskade någon, konduktören sade: ”Ursäkta?”, ”Nej, vi har missat vårt tåg. Man kan inte springa när man går med honom, förstår du?”, Lasse gör sig ”äldre”, det funkar alltid! ”Ja, ni får gömma väskorna och vara här allihop, vad ska man göra?”, sade konduktören som var snäll. Vi satt och åt, mysigt var det. I vagnen var det gott om te och chips, det hördes lågmälda röster/ färdas med röken/ omfamnar de drömmande 5, tills någon sade i högtalarna: Detta land är inte mitt land 6, Ting sker, tiden går 7, Alla dagar har passerat förbi 8. Flygande längtan vilar 9, till minne av en lyckad promenad från en annan sida av framtiden 10. Ojdå, så säger man inte i högtalare på tåget, men ingen reagerade. Ingen av de andra resenärerna, men konduktören och vi fripassagerare på Sj-tåget blev lite oroliga. På ett av fönsterna i restaurangvagnen hängde en mörk hatt, helt levande och skrattade alldeles misstänksamt. Den tittade på Lasse och sa: Poeten och hans vän gick så nära varandra 11, När solen bringar/ en ovanlig råmande vind 12, jag skickade ord/ in i obegripligheten/ genom ett fönster 13.

Det behövdes bara en sekund för att förstå vem som låg bakom allt strul och sammanträffande; Pessoas hatt var med oss och busade för poesin skull. Vinden var starkare än någonsin när hatten bara försvann tillsammans med de andra hologrammen 14.

________________________________________

1 Lasse Söderberg, Lasarus i Mexiko

2 Assia Gibirila, Påtvingad färd

3 Dominic Williams, improvisation

4 Lindantonella Solano

5 Inghilda Tapio

6 Juan Cameron, Detta land är inte mitt land

7 Leonardo Rossiello, Det är för mycket vandring och tid

8 Siham Jabbar, Mina synder

9 Aleisa Ribalta Guzman, Cuban Zen

10 Ulf Eriksson, Paraplyet och jag

11 Dominic Williams, Herr Jones

12 Ron Riddell, När solen skiner

13 Jöran Linder

14 Gabriella Eftemie, björkstaden

Share this Post