Gunnar Harding: tanto ladrillo para expresar lo más profundo

(Foto: Jurek Holzer/TT)

 

1.

Många var här men de reste igen.

Bara några statister karglömda i cementen.

Kanske har de aldrig funnits, ändå vet jag

att de en gång ska komma tillbaka, som november

alltid återkommer. Vi känner årstiden

och förnimmer en kall lukt av järn i näsan

som förebådar ankomsten

glasartade eftermiddagar i vibrerande våningar

med dörrspeglar, speglande sig själva

och andra speglar bortom dem, vitmålade.

En stillastående storm. Jag går omkring därinne

och luften gör mig inget ont,

berör mig inte, vidrör men berör mig inte.

Jag är vibrerande därinne,

bedjande, stillastående, speglande därinne.

Inte en bön men ett sår,

inte ett sår men en bön

att gårdagens clowner ska återvända för en Extraföreställning

för att utröna om deras lidande är så hjärtskärande

att det än en gång kan få tårar att smattra mot rutorna

och skratt att röra sig

i lövhögar drabbade av barnförlamning.

Så mycket tegel.

Jag måste le.

Så mycket tegel

för att uttrycka vad vi djupast känner.

 

1.

Muchos estaban aquí pero partieron de nuevo.

Solo quedan algunos extras en el cemento atrapados.

Tal vez nunca existieron, pero sé

que volverán un día, como noviembre

que siempre regresa. Reconocemos la estación

y percibimos un gélido olor a hierro en la nariz

anunciando la llegada 

tardes cristalinas en pisos vibrantes

con retrovisores, reflejándose a sí mismos

y otros espejos más allá de ellos, pintados de blanco.

Una tormenta estancada. Camino por allí

y el aire no me duele,

no me conmueve, me roza pero no me conmueve.

Estoy vibrando allí,

orando, quieto, reflexionando muy adentro.

No es una oración sino una herida,

no una herida sino una oración

que los payasos de ayer regresen para una función extra

para saber si el sufrimiento es tan desgarrador

que puede hacer que las lágrimas golpeen los cristales

y risas para remover

los montones de hojas afectados por la parálisis.

Tanto ladrillo.

he de sonreír

tanto ladrillo

para expresar lo más profundo.

 

2.

Så kommer detta gråa ljus från framtiden

och det är fruktansvärt.

Karnevalen pågår under jorden, ett maskspel

ringlande, ansikten av papier-maché.

Deras leenden är endast en rad med tänder.

Ruttnande fröhus. De bor i dem.

Hör deras skallror

över marken under träden

som undan för undan trär på sig sina mörker.

Ur detta stillastående formas processionen, frigör sig

och klafsar fram i snöglopp, spar i snön, i kaffesump

en framtid i vitt och svart där det svarta

långsamt äter det vita tills våren kommer eller döden

med fågelsång i körsbärsträden, alldeles vita.

Ska vi ännu en gång ertappas i

urkanten av någon gudomlig komedi

där i en fumlig salighet, en blyg extas

också de som saknar vingar svävar

i ljumma vindar, alltför tunna dräkter?

Ska i en dans allting bli fullt av grace,

fötter ta steg på trottoaren

i pånyttfödelse, en renässans

där blodet brusar genom marmorådror?

Alla vill ut i ljuset. Se på mig!

Så många! Det enda vi kan se är myllret.

Här församlas de som ska bli till lövhögar på drift

en gråkall eftermiddag. En bön, myllret av torra löv.

Med ens flyger de upp igen på grenarna

och träden bugar för publiken.

Suftlösen viskar överblivna repliker.

Men allt är över, alla har gått hem,  

alla utom en.

Han ser de bruna löven lyfta.

Han tror att han drömmer.

Han drömmer.

 

2.

Luego viene esta luz gris del futuro y es terrible

El carnaval sucede bajo tierra, un baile de máscaras

caras arremolinadas de papel maché.

Sus sonrisas son solo una hilera de dientes.

Madriguera de semillas podridas. Viven allí.

Escucha sus sonajeros

por encima del suelo bajo los árboles

poco a poco se va imponiendo su oscuridad.

De esta quietud surge la procesión, se libera

y aletea hacia adelante en hojarasca, palos en la nieve, en pantanos de café

un futuro en blanco y negro donde hay negros

absorberá lentamente el blanco hasta que llegue la primavera o la muerte

con el canto de los pájaros en los cerezos, todo blanco.

¿Deberíamos ser atrapados una vez más en

el borde de alguna comedia divina

allí en una felicidad torpe, un éxtasis tímido

incluso los que no tienen alas vuelan

en vientos suaves, ropa demasiado delgada?

¿Será todo lleno de gracia en una danza,

los pies dando pasos en la acera

en tal renacimiento, un renacimiento

donde la sangre corre por venas de mármol?

Todo el mundo quiere estar en la luz. ¡Mírame!

¡Tantos! Todo lo que podemos ver es la multitud.

Aquí se reúnen los que se convertirán en montones de hojas.

una tarde fría, una oración, la multitud de hojas secas.

De repente vuelan de regreso a las ramas.

y los árboles se inclinan ante la audiencia.

La apuntadora susurra líneas sobrantes.

Pero todo ha terminado, todos se han ido a casa,

todos menos uno.

Ve las hojas pardas revoloteando.

Cree que está soñando.

Él sueña.

 

3.

Vi har glömt clownerna, det var med dem allt börjad

men det renhjärtade har efterhand förlorat i betydelse.

De döljer sig i mängden, finner trygghet cär.

Nästan ingen ver hur de ser ut

när ledsamheten inte längre ler

sitt näsblodsfärgade leende.

När allt smink runnit bort i tårar

ska där bakom endast synas en förgrämd skollärare

som krampaktigt håller sig fast i katedern

med död mans grepp.

Allt var en dröm om känslor, stegrade

Till ett kuckeliku på något brutet tungomål.

Men vem bryr sig längre om att stegpinne för stegpinne

klättra mot en glasmåne?

Och ändå rör sig processionen

i den natt som gör allt synligt.

De går sin sömn, går den tillbaka hit,

går plåtflöjter att fylla rummen, gryningar

att släcka kalk och lampor.

Det lilla kruset innehåller dagsljuset,

det stora alla tårar som fällts på deras grav.

Ingen vind men askan av ett hav.

Frågan är inte vart utan förbi och svaren:

att urskilja detta hav i vattenpussarna

och Iåta det bölja för “ingen vind“,

att jaga bort hunden som gnager sitt eget ben

och väcka sömngångaren

där tegelhavets pannor brister allt längre bort.

 

3.

Nos hemos olvidado de los payasos, todo empezó con ellos

pero la pureza del corazón ha perdido gradualmente importancia.

Se esconden en la multitud, encuentran seguridad en ella.

Casi nadie ve lo que parecen

cuando la tristeza ya no sonríe

su sonrisa aún sangrante.

Cuando todo el maquillaje se ha desvanecido en lágrimas

solo un maestro de escuela descontento debería quedarse detrás de allí

y se aferra convulsivamente al pupitre

con agarre de hombre muerto.

Todo era un sueño de emociones, agudizado

Para un gallo cacareando en alguna lengua entrecortada.

Pero a quién le interesa tambalearse por tambalearse

escalar hacia una luna de cristal?

Y sin embargo, la procesión se mueve

en la noche en que todo se hace visible.

Caminan su sueño, caminan de regreso aquí,

van flautas de hojalata a inundar las habitaciones, amanece

para apagar sombras y luces.

La pequeña taza contiene la luz del día,

las grandes todas las lágrimas derramadas sobre su tumba.

No hay viento sino las cenizas de un océano.

La pregunta no vale la pena sino dejarla ir y las respuestas:

para discernir entre este mar y los charcos

y dejar que ondee por el «no viento»,

ahuyentar al perro que muerde su hueso

y despertar al sonámbulo

donde hogueras de un mar de ladrillos rompen cada vez más lejos.

 

Gunnar Harding (född 1940) debuterade 1967 med diktsamlingen Lokomotivet som frös fast. Under slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet gjorde han sig också känd som introduktör av den amerikanska undergroundpoesin och översatte en rad av beatgenerationens författare till svenska, bland annat Allen Ginsberg, Frank O’Hara och Lawrence Ferlinghetti. År 1969 kom diktsamlingen Blommor till James Dean, och två år senare dök den modernistiske pionjären Guillaume Apollinaire upp i Hardings författarskap i den prosapoetiska boken Guillaume Apollinaires fantastiska liv. Gunnar Harding har sedan dess återvänt till Apollinaire och hans epok med både översättningar och egna texter, bland annat i volymen Är vi långt från Montmartre?, som utkom 1995, och i Apollinaires gåtfulla leende, från 1989. Gunnar Harding har också tolkat en rad andra modernistiska poeter och avantgardister, som Blaise Cendrars och ryske futuristen Vladimir Majakovkij.

Gunnar Hardings egen poetiska produktion omfattar ett femtontal böcker, och han har kallats «en fri, odogmatisk modernist, med stark strävan till bildskapande i dikten». Själv har Gunnar Harding i en intervju i Dagens Nyheter beskrivit tonen i sina dikter med ett citat lånat från Schopenhauer: «Livet är naturligtvis i sin helhet betraktat en tragedi, men i detaljerna drar ett lustspel över scenen.»
Bland Hardings diktsamlingar från 70-talet märks Skallgång (1972), Ballader (1975) och Starnberger See (1977) och under 80-talet utkom bland annat Tillbaka till dig (1980), Gasljus (1983) och Stjärndykaren (1987). Den sistnämnda volymen bildar en trilogi med de båda diktsamlingarna från 90-talet Mitt vinterland (1990) och Stora scenen (1995). Under våren 2001 utkom diktsamlingen Salongsstycken, som kretsar kring den prerafaelitiske poeten och målaren Dante Gabriel Rossettis liv.

Förutom beatpoeter, franska modernister och ryska futurister kan ytterligare två intresseområden urskiljas i Gunnar Hardings författarskap: den engelska romantiken och jazz. Under åren 1997 till 2002 har han utkommit med en trilogi om de engelska romantikerna; En katedral av färgat glas (1997), med tolkningar av den äldre generationen Byron, Keats och Shelley, och Och drog likt drömmar bort (2000), som behandlar den yngre generationen Coleridge och Wordsworth och hösten 2002 utkom den tredje delen Där döda murar står, som beskriver motsättningarna mellan den yngre och äldre generationen romantiker.
Gunnar Harding har ofta stått på scenen och läst sin egen poesi till ackompanjemang av jazzband, som Sumpen Swingster och Riverside Jazz Band, och musikintresset har också lett till en engagerande kulturhistoria om jazzen och dess pionjärer, Kreol (1991), som utkom i en ny, utökad och reviderad utgåva under hösten 2001.

Gunnar Harding har även ett förflutet som kritiker och som redaktör för kulturtidskrifterna Lyrikvännen och Artes, och han är ledamot i Samfundet De Nio.
2004 mottog han Sveriges Radios lyrikpris för sin diktsamling Det brinnande barnet.
Hösten 2005 utkom den uppmärksammade antologin BEAT, om den amerikanska beatgenerationen, som Gunnar Harding redigerat tillsammans med Per Planhammar.

Compartir esta entrada